fantomenpuss

Nu skriver jag bara. Jag måste bara låta det komma annars kan jag inte skriva alls. iallafall inte här. det är någonting med min blogg och den här pagen som får mig att skrivkrampa. låter man hjärnan arbeta ihop det den vill säga så brukar det oftast bli något bra. iallafall någonting utav värde.
Idag har jag haft en dag lik alla andra, fast så olik alla andra på många sätt. hellan fyller år imorgon så vi hade festen för henne idag. när jag kom dit så möttes jag utav många nya människor och nya ansikten. Emma, Carina, Carina, Lotta, Charlie och en skön snubbe på A (du får ursäkta att jag inte kommer ihåg ditt namn, men det var så krångligt)
Jag möttes utav dåliga och bra energier. Jag har själv varit i "jag vet inte vad jag vill göra, jag vet ingenting, jag vet inte hur jag mår"-världen ett par dagar nu. Ingenting har betytt någonting. Vill jag åka till de närmsta kompisarna och festa? Njä. Vill jag vara hemma hela kvällen och äta chips vid tvn? Njä. Vill jag sova då? Njä. En sån dag hade jag förra lördagen och då fick pappa till sist ta fram två stickor, så att jag fick dra sticka om saken. Jag kunde verkligen inte bestämma mig. Jag hade ingen jävla aning om vad jag ville göra.
När jag kollar tillbaka på mitt liv så fanns det en tid (14-16) då jag verkligen ALDRIG bangade på fest.
minns iallafall... Jag minns mig och Hellan när vi svepte (schveppes) päron bajja, banan liqör, sprit av alla dess slag. Det var vin, det var hembränt, det var häxblandningar ifrån Sibirien, det var öl, det var vin, det var drinkar. Allt gick i nästan som vatten. Nu luktar jag, rynkar på näsan och smuttar. Njä, säger jag. Det var äckligt, och det var äckligt och det var äckligt... Jag känner mig gammal. När man var yngre hade man inga gränser som hindrade en. Nu tänker jag bara på baksmällan dagen efter.
Jag är oerhört lycklig över var jag är i mitt liv. I wouldn't want to be anywhere else. Anyone else. Jag är nöjd över den jag har blivit och jag vet att jag är mycket vuxnare än många andra. På gott och ont.
Jag försöker tänka att "jag vet inte vad jag vill göra, jag vet ingenting, jag vet inte hur jag mår"-världen ska gå över snart. Försöker tänka att det bara är en tid i mitt liv som ska vara, bara.
Förstår ni hur skön den känslan är? "Det är en tid i livet bara". TÄNK SÅ MER! haka inte upp er på er själva, på andra. Det löser sig, det ordnar sig och det blir bättre. Det som händer ska hända ett tag för att sedan gå över. Jag har haft helvetesstunder i livet som jag har lärt mig HUR sjukt jävla mycket som helst utav. Erfarenheter och livserfarenhet, oavsett bra eller dåliga tar dig vidare som människa.

På tal om festen jag var på tidigare idag så träffade jag som sagt ett spännande gäng. En tjej som hade en yta som inte riktigt var hon, en som var inom sig själv, en som levde ut och levde här och nu, en som var för snäll, en kille som var för snäll och en tjej som var lite krasslig, en som var glad och en energisk. Och jag. Vem var jag på festen? Den lite neutrala som pratar med alla och som är rätt gullig och snäll.
Vi var ett gäng olika människor. Vi var väl inte direkt som handen i handsken tillsammans med vi hade trevligt!

Människor är spännande. Jag har träffat på några gammla klasskompisar dom senaste dagarna. Känner mig verkligen blessed sånna stunder. Verkligen genuina träffar. "Oh nej! Vågar jag träffa henne efter den pinsamma tystnaden förra gången?" Släpp'et! Välj med hjärtat istället. Hjärtat visar vägen. Nu låter jag som Dalai Lama men jag tror på att det är så. Det har visat mig nu.
Jag träffade Olle på bussen och vi pratade ganska mycket. Gamla tider och sådant. Jag sa att jag kände mig mobbad då och att det faktiskt inte var många som diggade mig på den tiden borträknat från min mamma och pappa. (Låg och mellanstadie) Det tyckte han var hemskt att jag sa, men det har ju ingenting att göra med nu. Så kände jag då, det var då. Jag har lämnat det under spalten på då.